Porträttfotografering på jobbet – löpande band eller personligt bemötande?
- Marie-Therese Karlberg
- 28 juni
- 2 min läsning
Uppdaterat: 28 juni

Du har säkert varit med om det. Ett företag bokar fotografering för hela personalstyrkan. Det ska gå snabbt. Trettio personer ska porträtteras på en dag. Ingen hinner andas. Ingen hinner titta i spegeln.
Men… har du tänkt på hur olika vi upplever att bli fotograferade?
Här är tre typiska reaktioner:
1. “Jag bryr mig inte – ta bara bilden.”
Den här personen sätter sig ner, ler lite och vill vidare till nästa möte. Bilden blir ofta okej, men inte särskilt levande. Det är lätt att slentrianen tar över.
2. “Det här är en viktig dag i mitt liv.”
De har valt kläder med omsorg. Funderat i flera dagar. Vill verkligen se professionella, starka, trygga ut – eller visa sin personlighet. De behöver en fotograf som ser dem, inte bara “klickar av”.
3. “Jag har ångest – jag vill inte, men jag måste.”
De tycker att de är fula. Är rädda för att verka stela. Har dålig erfarenhet från tidigare fotograferingar. Och de blir ofta precis så – om ingen fångar dem på riktigt. Om ingen stannar upp och ger dem utrymme.
Vad händer när vi faktiskt tar oss tid?
När jag får några minuter extra med varje person:
Vi hinner torka blänk i pannan.
Jag kan justera kragen eller föreslå ett byte av jacka.
Vi får kontakt, och ibland även ett skratt.
Ibland får jag till och med höra: “Jag trodde inte jag kunde bli bra på bild. Nu känns det som jag kan börja om.”
Det är där magin sker.
Det är också då någon faktiskt kan bli rörd till tårar. Och det händer. Ganska ofta.
Så här jobbar jag:
Jag erbjuder båda varianter:
Effektiv heldag för hela teamet, med struktur, bakgrund och bra ljus.
Personligt paket där varje medarbetare får en egen tid och ett bemötande som gör skillnad – både i upplevelsen och på bilden.
Vill ni kombinera effektivitet och omtanke? Jag har lösningar där ni får både och.
💡 Hur ser det ut på ert företag? Har ni funderat på vad bilderna faktiskt signalerar – inte bara för LinkedIn, utan också för självkänslan hos den som står framför kameran?
Comentários